Det var så fränt...
Eller fränt, ja speciellt var det iaf...

Häromdagen när jag som vanligt ska äta frukost så sätter jag alltid på radion och det är alltid mix megapol som spelas, men själva grejen va den att, ja lyssna nu...
Dom spelar alltid samma låtar på den kanalen och ibland så ploppar dom in en ny (gammal) låt som dom sedan kör i flera veckor...
Men just den dagen när jag startade radion så spelade dom en viss indianlåt, ni vet "markenindian" stuk...

Jag blev liksom tvungen att stanna upp några sekunder, lyssna och ta ett andetag och verkligen försäkra mig om att jag inte hörde fel.
Det var ju mammas låt, dom har aldrig spelat den förr och inte därefter heller.



Så då kände jag att hon var där, mamma var med mig.
Det var liksom som ett tecken.

Kanske ville hon påminna mig om att hon alltid är med mig...
Speciellt nu när jag har haft en tid då jag inte mått så bra över vissa saker och har left med sömnlösa nätter och en stor oro i kroppen.

Kanske la hon sin hand på min axel och gav mig tröst, lugnade ner mig, påminde mig om att hon alltid står vid min sida för att hjälpa mig rätt i livet,
Något speciellt med det ögonblicket var det, och jag må säga att på något sätt har det kanske hjälp mig en smula nu när jag tänker efter...