Nu lägger jag ner, nu får det fan vara nog...
jag älskar honom men jag klarar inte av det längre, jag bryter här, han får klara sig själv och bäst fan han vill nu.
Det går mig emot att göra så här men någonstans måste det ta slut, jag orkar inte ligga och gråta om kvällarna för hans skulle längre, jag orkar inte bära på oron mer.
Jag är trött på att behöva stå upp för honom och hans handlingar, som han själv sa, du har valt ditt liv och jag mitt, vi kör på det, ha det så jävla trevligt!
Tänk inte på vad du förlorar, tänk inte på de runt omkring dig, tänk inte på vad ont det gör i alla andra, nej va den jävla egotripp du är, lev du ditt eget liv om det nu är så jävla underbart, jag vet iaf att jag har fått nog nu...
Jag finns här, kommer jag alltid att göra, men nu är det slut...
Det kommer aldrig bli som förr.
Men kom ihåg, jag står i mitt lilla hörn och tittar på dig, håller koll på hur du mår, hur du tar dig igenom livet som du har valt, men jag gör det på avstånd utan att lägga mig i.
Och nej det är inte Andreas jag skriver om vilket ni kanske någonstans mellan raderna trott...
Nej så är det verkligen inte, det är min enda trygghet i livet.
Ni vet säkert alla vem jag talar om.
Men det är sånt man talar tyst om tyvärr...