Yes, I Am...
Och det är jag stolt över.
Jag satt ute med kaffekoppen förut och kom då att tämnka på allt som jag vart med om i livet.
Jag kom fram till att det är en hel del.
Jag har mist människor i mitt liv, människor som jag älskade och höll nära, människor jag aldrig mer kommer att få se. jag saknar dom ofta och mycket.
jag har gjort dumma och felaktiga val i livet.
Inte betett mig som jag borde, jag har sårat, jag har skänkt glädje men allt detta har lett mig dit jag är idag.

Och där jag är idag skulle jag inte byta mot allt i världen.
Jag har världens finaste sambo som har givit mig världens finaste barn.
Jag kan inte för allt i världen förklara vad dessa 3 människor betyder för mig, dom är mitt allt.

Om jag ser tillbaka några år i mitt liv så inser jag att jag har Andreas att tacka för så mycket, han är min ängel och min bäste vän. Han gav mig anledning att ta vara på mig själv och börja leva det liv som jag borde.

Jag har alltid sagt att jag inte vill bli som min mamma men nu har jag insett att jag har blivit det.
Idag vet jag att hon gjorde allt hon kunde för oss barn för att vi skulle få det så bra som möjligt och sen att vi inte alltid kanske var de lättaste barnen att ha å göra med är en annan sak.
Man fick inte alltid alt man ville ha, man fick inte alltid göra det man ville.
Men hon menade bara väl, det vet jag nu.
Men hon fanns alltid där, på ett eller annat sätt.
Det vet jag idag för jag kan känna igen mig själv så väl i vissa "mamma" situationer.

Man gör allt för sina barn även om det ibland kan bli fel eller inte bli alls som man tänkt sig.

Nu när jag själv blivit mamma så har saknaden efter min mamma blivit större, jag saknar henne varje dag även om jag vet att hon alltid är med mig.
Jag önskar så att hon fått träffat mina barn och att dom skulle fått träffa sin mormor.
Ibland kan jag känna att jag hade behövt henne mer än nånsin.

Men nu är det jag som får växa som människa och alltid finnas där för mina barn, så som mamma alltid fanns för oss.



<3